Spelperspektiv är en fråga som är ganska intressant att fundera över. Det allra vanligaste perspektivet representeras av tredjepersonsperspektivet och är förmodligen den speltyp allra flest är bekanta med. Det är den typ av spel där du betraktar din karaktär utifrån och kategorin innefattar allt från de allra tidigaste Super Mario Brosspelen till GTA V. Med andra ord det perspektiv som var mest dominerande under den tid då videospel blev något som fanns i princip i varje hem.
Spel i första person blev allt populärare i takt med att tekniker för att producera spel i 3D utvecklades. Det är det perspektiv där du betraktar spelets miljö från din spelkaraktärs ögon. I den här kategorin hittar vi spel som Wolfenstein 3D (ett av de första, vilket avslöjas av att det har 3D i titeln), Doom, Duke Nukem 3D och en stor mängd spel från senare år som till exempel Call of Duty-serien.
Men så till frågeställningen i detta inläggs titel: andra och fjärde person, varför finns det inga spel som använder de perspektiven? Svaret på det är: jo det gör det, men de är få, men det återkommer vi till. Skälet till att de här två perspektiven så sällan används är framför allt tekniska – de lämpar sig helt enkelt inte särskilt bra för spel.
Ett spel som spelas i andra person skulle till exempel kunna vara ett där du får berättat för dig vad som händer samtidigt som du har ett visst inflytande över förloppet (det låter konstigt, och det är konstigt, det finns som sagt ett skäl till att så få spel ser ut så här). Stanley Parable och Zork är i vilket fall spel som kan nämnas som exempel på spel som angränsar till det här perspektivet.
Ett spel i fjärde person skulle i sin tur innebära att du inte kontrollerar huvudkaraktären överhuvudtaget samtidigt som du betraktar honom eller henne utifrån. Det kan istället röra sig om att du kontrollerar miljön runt karaktären. Pavilion som släpptes till PS4 för några år sedan är ett tänkbart exempel.
Vi lär med största sannolikhet se fler experiment med perspektiv under åren som kommer.